Att börja träna, från noll!

Idag tänkte jag prata om lite andra saker än bullar och kakor :) Jag får väldigt ofta frågan, eller mer konstaterandet: Hur kan du se ut som du gör när du bakar så mycket!? Svaret är att jag självklart inte äter upp allt som jag bakar, och att jag tränar. Jag försöker ha en balans mellan att både äta gott, och samtidigt må bra! Det ena behöver inte utesluta det andra. För en sisådär 8-9 år sedan vägde jag en hel del mer än vad jag gör idag, jag hade otroligt ont i ryggen, och när jag satt ner så somnade ofta benen. Jag kände mig rätt gammal, trött och sliten, så jag bestämde mig att göra något åt det helt enkelt. Jag tror att många som börjar träna tror att det ska gå från noll till hundra på ett kick, att helt plötsligt så är man den där träningsnarkomanen som bara inte kan få nog av att träna! Så var det inte för mig, och det är fortfarande inte en självklarhet att jag vill träna, men nu gör jag det för att jag mår så mycket bättre, och orkar mer! Jag sover bättre, är piggare på dagarna och ryggont och somnande ben är som bortblåst. När jag skulle börja orkade jag inte ut och springa, och jag kunde absolut ingenting om gym och olika träningsmetoder. Jag hade alltså inte tränat alls innan jag var 30 år :) Enbart haft jobb där jag rört mig mycket, men just vid den här tiden satt jag på kontor hela dagarna. Jag började att gå med stavar, och jag vet, det tar emot och man känner sig rätt töntig, MEN du aktiverar så mycket fler muskler i kroppen, och du får upp pulsen lite mer än om du bara är ute och går. Du kan tänka att de som ser dig och som går utan stavar inte får samma fördelar i träningen som du får, så vem borde skratta åt vem? ;) Jag gick med stavar i säkert ett halvår, började med ett par kilometer och ökade på vartefter jag orkade mer! När jag kände att jag började bli starkare så ville jag springa! Jag har alltid tyckt att det ser så härligt ut när andra gör det. Jag började med 2,5 kilometer, och det var tungt, jobbigt och alldeles underbart. Det behöver inte vara längre än så i början, du har ju ändå sprungit 2,5 kilometer! Vartefter tiden gick så ökade jag även på med fler kilometer, men sakta och stadigt! Efter ett år så var jag uppe i att kunna springa en mil, en HEL mil. Jag var så himla lycklig, och på riktigt, jag grät av lycka första gången jag sprang ett milslopp. Det bara bubblade till i kroppen och tårarna kom. Från att inte orka allas, till att faktiskt orka med en hel mil! Det kom även tårar första gången jag sprang milen under en timme, och då var jag mitt i Stockholms stad, och där stod jag och grät hahaha. Jag är ju en väldigt känslig person, men jag var bara så otroligt lycklig! Nu brukar jag springa ett par gånger i veckan och träna styrka en till två gånger i veckan. Jag har inget mål med min träning mer än att jag vill må bra, och att kläderna ska sitta skönt på min kropp. Jag tänkte tipsa om ett pass som jag brukar köra, inspirationen fick jag av min kompis Christian som körde ett liknande pass. Det är meningen att man ska utmana sig själv, men man gör det utifrån sin egen förmåga bara! Passet kallas Fredriks Superduperpass (Det är han som döpt det och det finns på hans gym Aktiverafabriken) Passet har jag satt ihop för att träna alla delar i kroppen, och det här passar perfekt när man kanske inte riktigt orkar träna, men man borde. Det tar cirka en kvart, och jag lovar, du kommer att känna det dagen efter! Passet hittar du här: Fredriks superduperpass Hoppas du blir inspirerad av min historia, och om du vill börja träna, just do it! Gör något mer än det du gör idag till en början, och när du är redo, gör lite mer än det! Heja dig!